Kärlek - Kärlek
Del 2  

Jag har hört en person säga att om man aldrig chansar så får man aldrig veta om man kan lyckas. Det är visserligen sant men den trygga zonen kan man altid räkna med. Den håller dig i handen och vaggar dej till sömns varje natt. Den säger ifrån när du är ute på för djupt vatten och talar om för dig att du har anledning att vara rädd. Nu måste du fort lära dig simma annars drunknar du, så gå nu hem och lägg dig istället. Den trygga zonen låter dej behålla flytvästen om du håller dej nära land. Men ibland så lockas man ändå att gå mot strömmen. Havet är stort och spännande. Under ytan döljer sig en djup värld av spännande upplevelser och farliga ting. Man vill se allt, men hinner snart ångra sig:
-"Nää men hoppa i nu då bara, Det va då FaaaN va det skulle vara svårt!" 

Killen som hemsökte mina drömmar, "X" kan vi kalla honom är sex år yngre än mig. Vad kan jag möjligen ha att hämta från en , pojke? Själv var jag 24 år (ung) och ganska bestämd för att uttrycka mig milt, men under utan kunde jag finna en del tvivel på mig själv och hur vida jag räckte till eller inte. I skolan blev jag duktig på senare dagar men när det kom till killar var jag rädd för att förlora mitt hjärta. Jag har faktiskt, precis som så många andra stygn i hjärtat som nätt och jämnt är läkta och för oss som inte tror på den är kärleken ett farligt spel.

Men jag var tvungen att ta få reda på vad det var jag kände den där första dagen på stranden bakom och genom solglasögon och ja reda på allt vad det innebar. Jag var övertygad om att han också hade känt det. "Men du kan inte vara helt säker?" sa osäkerheten. Nej, helt säker kunde jag inte vara. Dock är jag säker på att mina klasskaraters starkaste minne av den dagen, när jag slogs av blixen mitt under lärarens föreläsning om algerna och plankton i havet löd ungefär så här: 
"Det är så jäkla fräckt hörrni! När det regnar ute då passar planktonen på att att pöka med varann."
Jag föreställde mej ett hav av plankton spermier och skrattade tillsammans med de andra, och jag är säker om att samtliga elever var överens om att Naturkunskap A inte skulle bli en tråkig kurs. Inte ens om det regnade.

Varje torsdag eftermiddag träffades en grupp på ca 20 elever varav tre stycken tjejer.Vi var en liten grupp med komvux eler som skulle läsa kursen tillsammans med treorna på Orust gymmnasiumskola. När en kille i klassen la till mig på facebook passade jag på att plantera ett frö om en eventuell avslutningefest för alla kursare. Förslaget blev göatt mottaget av den stackars ovetande killen som inte hade en aning om att jag var intresserad av "X" från hans gymmnasiumklass. Jag behövde bara honom till att sprida informationen vidare till sina klasskompisar. Det gjorde han naturligtvis gärna och snart gick det ett litet rykte om en fest som jag och en tjejkompis höll på att "koka" ihop. Precis perfekt. När jag sedan ringde min lärare och förklarade att jag behövde telefon nummret till en viss "X" (som inte varit närvarande på ett par veckor) så gav han mig telefon mummret utan en sekunds tvivel på min avsikter. 

Man kan undra varför jag gjorde en höna av enm fjäder? Varför var jag tvungen att krångla till det? Av flera olika anledningar. Del, för att jag kunde. Det känndes lite mer romantiskt. Jag ville ju bara få chansen att träffa snyggingen utanför skolan. Att få vara ensam med honom om så bara för en stund. Men jag vågade inte fråga honom om hans nummer rakt ut på skolan. Jag var rädd att han och hans kompis och till sist alla hans klasskamrater skulle skratta åt mej. Jag var rädd för att dom skulle tycka att jag var helt vrickad som ville ha nummret till en 19 åring. Jag var inte säker själv på vad jag tyckte om det, varför skulle dom tycka att det va normalt. Men det låg en annan rädsla i grunden, större än någon annan som gjorde det svårt för mig. Det låg en enorm spänning i att gå till just den lektionen en gång i veckan och se honom och var därför livrädd för att den känslan skulle förvandlas till en känsla av åtlöje och ångest. Tänk om han skulle säga "Nej!"

Nu hade jag hans nummer. Nu var det bara en sak som återstod:
På med badmössan, kasta flyvästen, lämna land. Drunknar jag nu,behöver jag i alla fall inte minnas det imorgon.

(fortsättning följer) 

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

A Trip Down Memory Lane   Mitt intresse för ormar är ett mysterium. Jag har ingen aning om vart det kommer ifrån men intresset har alltid funnits där. Ett besök i zooaffären som barn gav mej den kick andra barn alltid fick på jul eller vid ett be...

Störst av allt är kärleken!     Min älskade Diva      Bonzo min teddy björn       Bushöna.   Fri som en fågel!   )Bilderna är mina egna och är skyddade av copyright lagen.)    ...

Helvetica ja. Där såg jag det. Typsnittet, och var tvungen att välja det... Helt enkelt tvungen då det sammanfattar det mesta.   Hel-vetiskt ärligt så vet jag inte om jag har på en blogg att göra. Jag har aldrig gjort nånting liknande förr så jag...