Kärlek - Kärlek
Del 2  

Jag har hört en person säga att om man aldrig chansar så får man aldrig veta om man kan lyckas. Det är visserligen sant men den trygga zonen kan man altid räkna med. Den håller dig i handen och vaggar dej till sömns varje natt. Den säger ifrån när du är ute på för djupt vatten och talar om för dig att du har anledning att vara rädd. Nu måste du fort lära dig simma annars drunknar du, så gå nu hem och lägg dig istället. Den trygga zonen låter dej behålla flytvästen om du håller dej nära land. Men ibland så lockas man ändå att gå mot strömmen. Havet är stort och spännande. Under ytan döljer sig en djup värld av spännande upplevelser och farliga ting. Man vill se allt, men hinner snart ångra sig:
-"Nää men hoppa i nu då bara, Det va då FaaaN va det skulle vara svårt!" 

Killen som hemsökte mina drömmar, "X" kan vi kalla honom är sex år yngre än mig. Vad kan jag möjligen ha att hämta från en , pojke? Själv var jag 24 år (ung) och ganska bestämd för att uttrycka mig milt, men under utan kunde jag finna en del tvivel på mig själv och hur vida jag räckte till eller inte. I skolan blev jag duktig på senare dagar men när det kom till killar var jag rädd för att förlora mitt hjärta. Jag har faktiskt, precis som så många andra stygn i hjärtat som nätt och jämnt är läkta och för oss som inte tror på den är kärleken ett farligt spel.

Men jag var tvungen att ta få reda på vad det var jag kände den där första dagen på stranden bakom och genom solglasögon och ja reda på allt vad det innebar. Jag var övertygad om att han också hade känt det. "Men du kan inte vara helt säker?" sa osäkerheten. Nej, helt säker kunde jag inte vara. Dock är jag säker på att mina klasskaraters starkaste minne av den dagen, när jag slogs av blixen mitt under lärarens föreläsning om algerna och plankton i havet löd ungefär så här: 
"Det är så jäkla fräckt hörrni! När det regnar ute då passar planktonen på att att pöka med varann."
Jag föreställde mej ett hav av plankton spermier och skrattade tillsammans med de andra, och jag är säker om att samtliga elever var överens om att Naturkunskap A inte skulle bli en tråkig kurs. Inte ens om det regnade.

Varje torsdag eftermiddag träffades en grupp på ca 20 elever varav tre stycken tjejer.Vi var en liten grupp med komvux eler som skulle läsa kursen tillsammans med treorna på Orust gymmnasiumskola. När en kille i klassen la till mig på facebook passade jag på att plantera ett frö om en eventuell avslutningefest för alla kursare. Förslaget blev göatt mottaget av den stackars ovetande killen som inte hade en aning om att jag var intresserad av "X" från hans gymmnasiumklass. Jag behövde bara honom till att sprida informationen vidare till sina klasskompisar. Det gjorde han naturligtvis gärna och snart gick det ett litet rykte om en fest som jag och en tjejkompis höll på att "koka" ihop. Precis perfekt. När jag sedan ringde min lärare och förklarade att jag behövde telefon nummret till en viss "X" (som inte varit närvarande på ett par veckor) så gav han mig telefon mummret utan en sekunds tvivel på min avsikter. 

Man kan undra varför jag gjorde en höna av enm fjäder? Varför var jag tvungen att krångla till det? Av flera olika anledningar. Del, för att jag kunde. Det känndes lite mer romantiskt. Jag ville ju bara få chansen att träffa snyggingen utanför skolan. Att få vara ensam med honom om så bara för en stund. Men jag vågade inte fråga honom om hans nummer rakt ut på skolan. Jag var rädd att han och hans kompis och till sist alla hans klasskamrater skulle skratta åt mej. Jag var rädd för att dom skulle tycka att jag var helt vrickad som ville ha nummret till en 19 åring. Jag var inte säker själv på vad jag tyckte om det, varför skulle dom tycka att det va normalt. Men det låg en annan rädsla i grunden, större än någon annan som gjorde det svårt för mig. Det låg en enorm spänning i att gå till just den lektionen en gång i veckan och se honom och var därför livrädd för att den känslan skulle förvandlas till en känsla av åtlöje och ångest. Tänk om han skulle säga "Nej!"

Nu hade jag hans nummer. Nu var det bara en sak som återstod:
På med badmössan, kasta flyvästen, lämna land. Drunknar jag nu,behöver jag i alla fall inte minnas det imorgon.

(fortsättning följer) 

A Trip Down Memory Lane

Mitt intresse för ormar är ett mysterium. Jag har ingen aning om vart det kommer ifrån men intresset har alltid funnits där. Ett besök i zooaffären som barn gav mej den kick andra barn alltid fick på jul eller vid ett besök på Lisseberg. Ormar är drömmen om framtiden och en hunger för mer kunnskap. Här är bilder på några av dom ormar jag har / har haft äran att pyssla med i min ägo!  

   
Boiga dendrophila melanota

Boiga nigriceps

Boiga cyanea

Pareas carinatus

Macropisthodon rudis

Philothamnus battersbyi

Thelotornis capensis

(Copyright. Photos - Caroline Ström )

Störst av allt är kärleken!

 
Min älskade Diva 

 
Bonzo min teddy björn

Bushöna.

Fri som en fågel!

)Bilderna är mina egna och är skyddade av copyright lagen.)   

Helvetica ja. Där såg jag det. Typsnittet, och var tvungen att välja det... Helt enkelt tvungen då det sammanfattar det mesta.

Hel-vetiskt ärligt så vet jag inte om jag har på en blogg att göra. Jag har aldrig gjort nånting liknande förr så jag har ingen aning om vad jag sysslar med. Jag kan knappast tänka mig att det finns någon där ute som skulle vara intresserad av att veta vad ett kex som mig har att berätta / eller underrätta, men jag bryr mig häller inte. Jag har ju precis sprungit rakt in i en djungel av läshungriga tjejer och killar som älskar att dela med sig av sitt inre väsen och dom kommer att käka upp mig. Men okej, jag e så rund och go att jag kan relatera.

Dock så kom jag inte på tanken att skapa en blogg för att berätta vilken fluffig rosa muffins jag är, utan för att kanske få chansen att göra uttryck för det enorma trycket som sockerkakan ibland måste finna sig med. Ni förstår, att när värmen möter kyla sker det en liten "krock" och helt plötsligt har den rosa muffinsen käkat sig mätt på grädde och fått nog av att bli trampad på av sockersöta mode skor stora som små för snart är det muffins tamejfan överallt.  

Jag är helt enkelt... Jävligt Förbannad!

Jag delar med mig av det sura till er, den goda biten, den vill jag har för själv lol.

Kärlek  - Kärlek

Del 1

Ordet fastnar i halsen och gör riv sår på min tunga. Det är en trevlig sak att finna men den är ovanlig. Däremot är den lätt att missta och mista. Det vet de flesta, alltför väl. Min berättelse börjar uuur gulligt.

Jag "fann" kärlek för lite över ett år sedan. Jag kände igen den vid första ögonkastet. Kärleken stod och sneglade på mig från bakom sina solglasögon bara någon meter ifrån havet. En mörk, mystisk snygging stod där. Vi skulle läsa Naturkunskap A tillsammans på Komvux i en hel termin så jag hade ingen panik att börja prata med honom. Kanske skulle han, börja prata, med mig.. 

 ... Nej! Veckorna gick. Månader passerade. Alltid samma mönster men inte ett ljud. Vi valde ut platser i klassrummet så nära varann som möjligt. Vi såg på varann ofta, och i pausen "råkade" man "krocka" lite med varann. Det hände aldrig någon annan. Till slut var det bara ett par lektioner kvar, och han hade varit borta ett par lektioner redan. Jag försökte lite löst att hitta hans nummer på nätet men jag visste bara hans förnamn. Hur skulle jag lösa det här? Jag ville inte göra hela klassen uppmärksam på vad som stod på min agenda. 

Läraren försvann ut ur klassrummet en kort stund för att besöka "muggen". Jag gick med bestämda steg fram till hans skrivbord, i ett fullsatt klassrum och började rota efter närvarolistan. . Fann den! Jag skrev ner hans efternamn för att vara säker på att jag inte skulle glömma det, och gick sedan och satte mig igen väl tajmat lärarens återkomst. I slutändan var dock hans efternamn lönlöst i sökandet efter hans nummer. Jag skulle vara tvungen att vara ännu djärvare, ännu mer lömsk, och jag skulle absolut bli tvungen att föra en kille, eller två bakom ljuset för att i hemlighet få precis vad jag ville ha...

*Fortsättning följer*